Kategoriarkiv: jämställdhet

Sjukt på Aftonbladets Wendela

inte-jamstalldhet-bara-sjukt-001I en artikel som tjänar som ett sorgligt exempel på hur illa ställt det är med den svenska medmänskligheten, då den av allt att döma tar upp föräldrar som bortprioriterar sitt barn i karriärernas och jämställdhetens namn som något positivt, så berättar Aftonbladets Wendela om ett franskt par som efter att de fick barn såg till att direkt börja flaskmata istället för att amma så att de skulle kunna dela på ansvaret redan från början och sedan när barnet blev tre månader placera det hos dagmamma då ingen av dem ville tillbringa hela dagarna med sitt, visserligen söta, men ack så tråkiga barn.

Jag tycker mig kunna urskilja att artikelförfattaren anser att det är lite tidigt att lämna bort barnet redan vid tre månaders ålder, men att det franska parets inställning att karriär och jämställdhet går först ändå är något positivt och därför nämns bara som fakta i artikeln, istället för att skriva något kritiskt om de franska paret, att den svenska modellen visserligen gör att föräldrar måste ta hand om barnen själva ända till de är 12 månader, men att den å andra sidan gör att en större andel av barnen, 35% i Sverige mot ”bara” 23% i Frankrike, är i barnomsorg utanför hemmet mer än 30 timmar i veckan före tre års ålder. För det är helt klart något positivt enligt Wendela, att barn är borta så länge som möjligt från hem och föräldrar och Sveriges bättre siffror uppnår man bevisligen inte med den franska modellen.

Enligt Wendela och många av de människor som idag tror att de ideal de står för är vägen till ett bättre och mer jämställt samhälle, så är allt som gör det exakt milimeter-rättvist mellan män och kvinnor som grupp, allt som bäst suddar ut det faktum att mänskligheten faktiskt består av två kön med lite olika fördelning av förmågorna när det kommer till just reproduktionen, alltid det bästa, även om det skulle råka gå ut över barnens behov av trygghet och anknytning. Det som helt uppenbart inte är av intresse för Wendela är att sprida den mer humana synen, som jag och många andra står för, att samhällets mål, om nu samhället ens ska lägga sig i detta, hellre borde vara att prioritera barnens behov först och att sedan, när detta primära intresse är tillgodosett, om det skulle behövas för att de individuella föräldrarnas intressen råkar kollidera med varandra, så gott det går försöka uppfylla båda dessa föräldrarnas unika önskningar i vad som måste bli en jämställd kompromiss dessa två föräldrarna emellan.

Talande om jämställdhet

För några år sedan såg jag en kort notis i en morgontidning där de mest jämställda partierna räknades upp. Mest jämställt enligt notisen var V med 55% kvinnor, sedan kom S och MP med 50% kvinnor och sedan kom ett annat parti med 48% kvinnor och så vidare med allt lägre siffror. Detta tycker jag var rätt talande för vad den dominerande synen inom det politiska och mediala etablissemanget på vad jämställt innebär, inte att det är så nära hälften-hälften som möjligt, utan kort och gott att mer kvinnor på styrande positioner är bättre. Mycket underligt!

Problemet med världen är dock inte att det är för lite kvinnor som sitter i beslutande positioner, utan att de människor som har tagit sig till maktpositionerna, oavsett om de är män eller kvinnor, tenderar att vara dåliga och maktgalna människor med ett behov av att styra och kontrollera andra.

Det är inte könet på de som styr eller förvaltar som är det viktiga, utan vilka värderingar de har. Om vi nu ens ska ha några som styr?

Som om Fi skulle vara för jämställdhet!?

Feministiskt initiativs (Fi) form av ”feminism” handlar ju bara om att kvinnor ska bli precis lika oansvariga och sjäviska som män traditionellt har varit, där karriär och andra materiella ytliga intressen går före verkliga värden som relationer till anhöriga.

Kvinnorna ska enligt Fi precis som männen arbeta heltid och barnen sättas på dagis. Saken är dock att det inte fungerar om alla vuxna ska anta den traditionella ”mansrollen”. Vi måste istället gå mot en värld där män och kvinnor i stort delar på samhällsuppgifterna utifrån vad de själva vill göra. I stort borde män gå mer mot att delta i omvårdnaden.

De som är för en verklig jämställdhet borde jobba för ett samhälle där det människor väljer att göra värderas och belönas lika oavsett om det en människa väljer råkar räknas som traditionellt manligt eller kvinnligt. Där omvårdnad, oavsett om det sker inom ramen för ett yrke eller i hemmet, värderas och belönas lika högt som yrken inom produktionen eftersom denna omvårdnad är precis lika viktiga eller till och med viktigare för samhället än de traditionellt manliga yrkena.

Detta gör inte Fi och det är helt förödande att det de arbetar för kallas för jämställdhet!

Är barn som inte går på dagis en kvinnofälla?

Många av er som läser detta anser nog att detta med att föräldrar ska vara hemma längre med sina barn är en kvinnofälla och att samhället skulle förlora massa pengar på det eftersom förre är ute i arbete. Tyvärr måste ni nog tänka om.

Självklart ska grundsynen vara att män och kvinnor i samhället delar lika på uppgiften att ta hand om barnen, men inte slaviskt med millimeterrättvisa, utan utifrån varje föräldrapars förutsättningar och preferenser. Alla människor är olika och i vissa föräldrapar är kvinnan den som vill vara hemma och lämpar sig bäst för det, i andra är det mannen och i ytterligare andra delar man på det mer lika. Hade det inte varit för könsrollerna och den dåliga jämställdheten skulle omhändertagandet av barnen antagligen vara jämnare fördelat mellan könen. En sak som är säkert är att barnen inte gagnas av att vara hemma med en förälder som inte vill vara hemma med barnet. Vill ingen av föräldrarna var hemma är det såklart bättre om andra tar hand om det istället, kanske en vän eller släkting, eller ett dagis. I vår familj är det jag som har valt att vara hemma med barnen, att vara hemmaman. För att detta med att ta hand om barn på samhällsnivå ska bli mer ”rättvist” så måste könsroller och ojämställdheten bort. Viktigt är dock att man börjar i rätt ände, med könsrollerna och ojämställdheten, inte med att sätta alla barnen på dagis för att därefter hoppas att könsrollerna och jämställdheten kommer efter. Som det är nu har man försökt skapa jämställdhet på barnens bekostnad. Det har ju inte heller blivit särskilt bra trots att nästan alla barn är på dagis. Kvinnor har fortfarande lägre lön och de flesta arbetar fortfarande med vård och omsorg, fast nu på en arbetsplats där de tar hand om främlingar istället för i hemmet där de tog hand om människor som betydde något för dem. Kampen mot könsroller och ojämlikhet måste föras på samma sätt som all annan lyckad kamp genom att man går ihop, organiserar sig, argumenterar för sin sak, bildar sig, strejkar och vägrar ställa upp på sånt man inte vill göra. Det finns inget annat sätt om man inte vill att barnen ska behöva bära bördan.

Inte heller skulle det bli dyrare för samhället om föräldrar skulle vara hemma längre med barnen. Samhället skulle tvärt om faktiskt tjäna på det. Ett barn som är inskrivet på heltid på dagis subventioneras i dagens Sverige med i snitt 12.700 kr per månad av samhället. En förälder som har ett barn på dagis och arbetar heltid med normal lön betalar kanske 6000 kr i skatt varje månad vilket inte alls täcker dagiskostnaderna. Har man två eller ännu fler barn på dagis blir skillnaden ännu större. Vidare tillkommer för samhället kostnader för att bygga, underhålla och värma upp dagisbyggnaderna, som dessutom bara används halva dygnet, jämfört med då föräldrarna är hemma med barnen då inga lokalkostnader finns eftersom hemmen redan finns och ingen onödig uppvärmning krävs eftersom de används dygnet runt. Det skulle helt klart var mer ekonomiskt för samhället att införa vårdnadsbidragen i hela landet och göra dem mer generösa än dagens än att fortsätta subventionera dagis till alla barn. Dessutom är det väldigt orättvist att samhället bara stödjer de föräldrar som väljer att ha sina barn på dagis så att de istället kan arbeta och tjäna pengar samtidigt som man inte ger något stöd, eller bara ett mycket lågt stöd, till de föräldrar som vill ta hand om sina barn själva trots att det arbete de utför har hög kvalité och har ett högt värde om man skulle överföra det till arbetsmarknaden.

Källor

Hur höga kommunernas kostnader för barnomsorg är ser man i följande två länkar.

Enligt denna artikel i UNT (se nedan) så har Riksdagens utredningstjänst beräknat kostnaden per heltidsinskrivet barn år 2013 till 165.000 kr/år. Drar man bort det belopp som föräldrarna själva finansierar (avgiftsfinansieringen) som 2013 ligger på 7% så blir kostnaden för kommunerna drygt 153.000 kr/år, vilket ger en kostnad på drygt 12.700 kr/månad. Sedan dess har kostnaden för kommunerna fortsatt att öka och är sålunda idag ännu lite högre.

http://www.unt.se/asikt/debatt/mer-vuxentid-for-barnen-3122720.aspx

För den som vill ha fler källor för kostnaderna finns en tabell på Skolverkets hemsida som jag länkar till här nedanför som visar att ett heltidsinskrivet barn år 2007 kostade kommunerna drygt 12.000 kr/mån. Detta blev 144.000 kr/år. Utöver detta betalade sedan föräldrarna ytterligare ungefär en tusenlapp varje månad ur egen ficka vilket i tabellen benämns som ”avgiftsfinansieringsgraden”. Totalkostnaden för ett heltidsinskrivet barn 2007 var 157.000 kr/år.

http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.58461!/Menu/article/attachment/F%25F6rskola-Kostnader-Tab2-L%25E4ns.xls