Kategoriarkiv: Filosofi

Naken sanning eller betryggande lögn?

De flesta som försöker förklara saker som går utanför det vanliga för andra människor har stött på den, rädslan, som tar sig olika uttryck hos olika individer, som kan visa sig som såväl förnekelse och undandragande som hån och vrede.

Text: Tobias Lindberg 2014-12-30

Journalisten Abby Martin från RT gör i detta filmklipp intressanta reflektioner utifrån Platons ”allegori om grottan” av hur saker och ting är i dagens samhälle.

Foto: Madame Fastras http://bit.ly/1B2yu7W

Foto: Madame Fastras http://bit.ly/1B2yu7W

Filmklippet är tänkvärt! Under informationsålderns tidevarv har lögnerna blivit så talrika och djupgående att de flesta människor har blivit oförmögna att ta in verkligheten. Världen som den verkligen är, under hård kontroll av en hjärtlös och girig global elit, är skrämmande och kall, medan historierna som serveras av skolor, myndigheter och medier, trots att de visserligen innehåller en del tråkigheter, är lugnande och behagliga jämfört med verkligheten. När så människor då och då får sanningen lagd i sin famn så blir de flesta så rädda för vad den avslöjar att de hellre förnekar och skjuter den ifrån sig än tar den till sig.

Att det är på detta sätt är tydligt för alla som försöker att förklara något utöver det vanliga för andra människor. Rädslan som uppstår hos de flesta människor när de presenteras med en bild av världen som de inte känner igen gör ofta att de stöter budbäraren ifrån sig eller svarar med ilska och hån. Att det är så är tråkigt och påfrestande, men samtidigt så är rädslan, vreden och hånet mänskliga reaktioner som varje människa som försöker hjälpa andra måste lära sig att förstå och kunna förlåta.

Vetenskaplig dogmatism

Dogmatism är egentligen alltid något dåligt och vad som är bra är att de flesta människor ogillar och kritiserar den då den visar sig.

En typ av dogmatism som dock väldigt sällan ogillas och kritiseras, sanningen är att väldigt få människor ens är kapabla att upptäcka att den finns, är den vetenskapliga dogmatismen.

Ett väldigt bra sätt att vidga sina horisonter och ifrågasätta sådant man tror sig veta är sanningen är att se detta tal av Rupert Sheldrake. Jag lovar dig, det är omvälvande!

Rupert Sheldrake at the conference Electric Universe, Science Set Free, Part 1:

Rupert Sheldrake at the conference Electric Universe, Science Set Free, Part 2:

Tankar om livet

”Det är det största sprattet som åldrandet spelar på ungdomen, illusionen att livet är något som händer i framtiden. Det ska utbildas, ansvaras, förvaras och sparas för när man blir vuxen. För den tiden när allt så att säga är färdigt. Och det är då man ska göra det man egentligen ville och vara den person som man planerat att bli.

Men så upptäcker man att medan man var så upptagen att planera för livet så var det just det som mötte en i varje morgondis och som försiktigt smög ut med kvällens skuggor. Och det är livet som med skälvande steg balanserar igenom dagen och nuet, ömt hållande gårdagen och morgondagen i varsin hand.“

– Jonas Colting

Hur skeptiska är egentligen ”skeptikerna”?

Här är ett viktigt budskap till alla er så kallade ”skeptiker” där ute. Speciellt viktigt är det nog för alla VOF:are.

Som jag ser det så tenderar de som kallar sig ”skeptiker” tyvärr oftast vara de människor som är de allra minst skeptiska och istället de mest auktoritetstroende och de hårdaste försvararna av de ”offentliga sanningarna” som är godkända av etablissemanget oavsett om det verkligen är sanningar eller inte.

Självklart är inte alla så kallade ”skeptiker” sådana, men tyvärr de flesta.

Ray Kurzweil och transhumanism

Ray Kurzweil, utvecklingschef på Google, är en sjuk människa! Han tror – och vill – att människan ska förenas med datorer och maskiner om 30 år och bli en helt ny livsform. Posthumanism heter det. Människan smälter samman med maskinerna. Då uppnås singularitet.

Läs om detta här:

http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2344398/Google-futurist-claims-uploading-entire-MINDS-computers-2045-bodies-replaced-machines-90-years.html

Ray Kurzweil och hans likar bara ångar på helt utan förståelse för den oerhörda fara som datorer med artificiell intelligens, eget medvetande och en processhastighet överstigande hela mänsklighetens sammanlagda kapacitet utgör.

Sedan vad gäller de människor som tror på att dessa ”förbättringar” kommer att gagna hela mänskligheten så är de lurade. Dessa ”förbättringar” kommer inte att komma alla till del, bara de allra rikaste, motsvarande någon eller några enstaka procent av mäsnkligheten, kommer att få tillgång, övriga kommer att lämnas åt sin undergång utkonkurerade av den nya mer evolutionärt anpassade arten.

Hade Ray Kurzweil inte varit så inflytelserik så hade jag bara tyckt att han var en tok, men som det är nu är han en farlig människa vars idéer måste bekämpas hårt och bestämt!

Barn med för mycket leksaker

Här är två väldigt intressanta texter om ett föräldrapar som en dag bestämde sig för att ta ifrån sina barn de flesta av deras leksaker. Resultatet blev väldigt positivt, med barn som blev mer nöjda och harmoniska med mindre prylar.

Den första länken är huvudtexten och den andra länken går till en uppföljningsartikel skriven ett år efter den första.

http://www.livingwellspendingless.com/2012/09/14/why-i-took-all-my-kids-toys-away-why-they-wont-get-them-back/

http://www.livingwellspendingless.com/2013/09/13/why-i-took-my-kids-toys-away-one-year-later/

Myten om maskinen

Jag sammanställde några citat från den otroligt intressanta boken ”Myten om maskinen” av Alf Hornborg (2010) till en liten text för att förhoppningsvis fler ska få upp ögonen för allas vår oförmåga att se teknik för vad det faktiskt är. Dessutom ville jag göra reklam för en  väldigt bra bok.

”För Karl Marx stod det på 1840-talet klart att även vi européer ägnade oss åt fetischism. De pengar och varor som cirkulerade i 1800-talets Europa var döda föremål, men laddade med egenskaper som sade mindre om föremålen i sig själva än om det samhälle som producerade dem. Förhållanden mellan människor, skrev Marx, framstod i våra ögon som förhållanden mellan ting. Varorna på butikshyllorna var prydligt lösgjorda från utarmade arbetare och landskap. Föreställningen om ränta fick mynten och sedelbuntarna att verka produktiva i sig själva, och därmed dölja den bakomliggande sanningen att pengarnas tillväxt på bankkontona var ett uttryck för ojämna utbytesrelationer. Vad ränta egentligen uttryckte var att de som ägde pengarna gjorde vinst på ojämnt utbyte. Förlorarna var de som sålde sin arbetskraft och sina naturresurser till priser som låg långt under priserna på de produkter som de omvandlades till.”(1)

”Penningfetischismen är ett av många exempel på hur magiska föreställningar om fysiska föremål döljer ojämna utbytesrelationer.”(2)

”[…] vi är förblindade av en annan fetisch, som inte ens Marx genomskådade, nämligen tekniken. Vi omger oss med tekniska apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka. Men precis som människor har kunnat stirra sig blinda på sedelbuntar, gudomliga härskare och magiska spikar står vi därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.”(3)

”Den industriella revolutionen brukar betraktas som en tid då nya, arbetsbesparande uppfinningar såg dagens ljus. Redan i mitten på 1800-talet kunde emellertid till och med en ledande nationalekonom som John Stuart Mill (1806-1873) betvivla att det någonsin hade uppfunnits en arbetsbesparande maskin som sparat en enda minuts arbete. En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? Vi måste fråga oss: Om teknologi i stor utsträckning handlar om att minska tids- eller rumsåtgång, vems tids- eller rumsåtgång är det som minskar, och på vems bekostnad? När järnvägen, bilen eller flygplanet möjliggör successivt allt större tidsbesparingar för resenären eller varuleverantörer är det lätt att bortse ifrån all den tid som dessförinnan har investerats av exempelvis rallare, vägbyggare och verkstadsarbetare. Genom tekniken blir den enes tidsförlust den andres tidsvinst. Att det faktiskt handlar om en samhällelig överföring av tidsresurser mellan olika kategorier av människor har i någon mening osynliggjorts för dem själva. Vi kan upptäcka hur lätt det är att låta sig luras av teknologi om vi betänker hur mycket tid en genomsnittsfamilj investerar i sin bil. Om vi lägger ihop all den arbetstid som går åt för att tjäna ihop till bränsle, underhåll, garageplats, räntor, amorteringar, skatter och försäkringar med all den tid som går åt med att färdas i bilen, vänta i trafikköer, leta efter parkeringsplatser, besiktiga den, tvätta den o.s.v., och sedan jämför med den sträcka som den faktiskt färdas per år, är det inte alls orealistiskt att komma fram till slutsatsen att bilens ”realhastighet” är ungefär densamma som en cukels. Den förvåning som sådana beräkningar brukar ge upphov till visar hur teknologin på ett nästan magiskt sätt kan åstadkomma illusioner i vår vardagstillvaro. Om vi så grundligt lyckas lura oss själva, hur ogenomskådligt kan vi då inte lura de människor i andra yrken eller andra världsdelar, vars tids- och rumsresurser omvandlas till våra tids- och rumsvinster? Teknologins själva väsen framstår som en födelningsfråga.”(4)

”[…] den underliggande logiken i det allt mer svåröverskådliga, globaliserade handelsutbytet tycks i hög utsträckning handla om att åstadkomma nettoöverföringar av tid och rum mellan olika kategorier av människor i världssamhället. Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång. Låt oss konkretisera det här genom att föreslå att den tidsvinst som de tidiga tågresenärerna och tågspeditörerna gjorde, […] måste vägas mot all den tid som förbrukades för att bygga järnvägarna, lokomotiven och vagnarna, framställa järn och stål, bryta kol, hugga skog och timra slipers. […] Att järnvägarna ändå var en god affär bygger naturligtvis på att olika människors tid världen över har fått olika prislappar. Denna ojämna prissättning, bör man tillägga, gäller också människors rum. I den totala balansräkningen bör även finnas de rumsliga resurser som järnvägarna förbrukat: förutom den av rälsen ianspråktagna arealen alla de avlägsna skogar, malmfält och kolgruvor som på marknaden har omsatts i tåganvändarnas tidsvinster. Ofantliga mängder tid och rum – människotid och naturutrymme – har offrats för dessa tidsvinster. Under prismekanismernas skenbara rättvisa döljer sig ett ojämnt utbyte av tid och rum mellan olika sektorer av världssamhället. Och fördelningsproblematiken blir ännu tydligare när det gäller nyare och globalt sett mera exklusiva transportteknologier som bil och flyg. Själva förutsättningen för dessa teknologier handlar om relationen mellan deras löne- och råvarukostnader, å ena sidan, och resenärernas betalningsförmåga, å den andra.”(5)

Noter:

(1) Sid. 16-17
(2) Sid. 17
(3) Sid. 18
(4) Sid. 51-52
(5) Sid. 46