Kategoriarkiv: Dagis

Sjukt på Aftonbladets Wendela

inte-jamstalldhet-bara-sjukt-001I en artikel som tjänar som ett sorgligt exempel på hur illa ställt det är med den svenska medmänskligheten, då den av allt att döma tar upp föräldrar som bortprioriterar sitt barn i karriärernas och jämställdhetens namn som något positivt, så berättar Aftonbladets Wendela om ett franskt par som efter att de fick barn såg till att direkt börja flaskmata istället för att amma så att de skulle kunna dela på ansvaret redan från början och sedan när barnet blev tre månader placera det hos dagmamma då ingen av dem ville tillbringa hela dagarna med sitt, visserligen söta, men ack så tråkiga barn.

Jag tycker mig kunna urskilja att artikelförfattaren anser att det är lite tidigt att lämna bort barnet redan vid tre månaders ålder, men att det franska parets inställning att karriär och jämställdhet går först ändå är något positivt och därför nämns bara som fakta i artikeln, istället för att skriva något kritiskt om de franska paret, att den svenska modellen visserligen gör att föräldrar måste ta hand om barnen själva ända till de är 12 månader, men att den å andra sidan gör att en större andel av barnen, 35% i Sverige mot ”bara” 23% i Frankrike, är i barnomsorg utanför hemmet mer än 30 timmar i veckan före tre års ålder. För det är helt klart något positivt enligt Wendela, att barn är borta så länge som möjligt från hem och föräldrar och Sveriges bättre siffror uppnår man bevisligen inte med den franska modellen.

Enligt Wendela och många av de människor som idag tror att de ideal de står för är vägen till ett bättre och mer jämställt samhälle, så är allt som gör det exakt milimeter-rättvist mellan män och kvinnor som grupp, allt som bäst suddar ut det faktum att mänskligheten faktiskt består av två kön med lite olika fördelning av förmågorna när det kommer till just reproduktionen, alltid det bästa, även om det skulle råka gå ut över barnens behov av trygghet och anknytning. Det som helt uppenbart inte är av intresse för Wendela är att sprida den mer humana synen, som jag och många andra står för, att samhällets mål, om nu samhället ens ska lägga sig i detta, hellre borde vara att prioritera barnens behov först och att sedan, när detta primära intresse är tillgodosett, om det skulle behövas för att de individuella föräldrarnas intressen råkar kollidera med varandra, så gott det går försöka uppfylla båda dessa föräldrarnas unika önskningar i vad som måste bli en jämställd kompromiss dessa två föräldrarna emellan.

Minskar människors intelligens?

Mycket intressant text i The Daily Sheeple om att det mesta faktiskt pekar på att vi blir mindre och mindre intelligenta – och faktiskt också mindre i både storlek och längd – än vad vi är ”gjorda” för att vara.

Självklart bidrar många faktorer till dessa försämringar, men några av de viktigaste är nog ändå sämre kost, mer miljögifter, allt mer och tidigare formellt lärande (dagis och skola), upplösningen av familjen och allt mer av hjärndöd underhållningsmedia som tar tid från viktiga saker.

http://www.thedailysheeple.com/we-now-have-scientific-proof-that-people-are-getting-stupider_082014

Fult av dagis att lägga skuld för gråt på föräldrar

Jag vet inte hur det är med er, men eftersom jag ofta är involverad i diskussioner om barnomsorg så är det en del argument från motdebattörer som jag möter på om och om igen. Två av dessa argument tänkte jag syna här och nu i denna text och de lyder ungefär som så här:

Argument nr. 1:

”Barn som är ledsna när föräldern lämnar på dagis blir snabbt efter att föräldern har gått glada igen och börjar leka och ha roligt. Det är ingen fara med barnen.”

Argument nr. 2:

”Barn som har otrygga föräldrar är alltid svårare att skola in. Föräldrarna måste samarbeta med personalen, överföra positiva känslor till barnen och visa för barnen att personalen går att lita på.”

Det första argumentet stöter man ofta på och blir därför viktigt, medan det andra argumentet är ovanligt, men blir viktigt eftersom anklagelsen i det är så allvarlig och gjort för att skjuta över skulden från en dålig institution som dagissystemet och lägga den på de enskilda föräldrarna.

Gällande det första argumentet så är saken den att barnets gråt är en kommunikation, en vädjan till föräldern att inte lämna dem. När föräldern är borta så finns det ju inte längre någon att kommunicera sitt behov till och att då fortsätta att gråta är ju som att bara stå och tala rakt ut i luften efter att alla har gått. Ingen vettig människa gör det, inte ens ett litet barn. Att då tolka barnets avslutade gråt och att de börjar göra annat som om att allt är bra med dem, fast än det egentligen bara är att barnet försöker göra det bästa de kan av situationen, är mer än lovligt naivt och fyller en inte med något stort förtroende för de människor som jobbar med att ta hand om ens barn.

Gällande det andra argumentet så är det felaktigt av flera anledningar.

Visst är det så att om man nu absolut måste sätta sitt barn på dagis, så blir det lättare för barnet om det upplever att föräldrarna litar på de människor som ska ta hand om det, men detta är ändå inte samma sak som argumentet vill göra gällande, att barn till otrygga och oroliga föräldrar oftare är ledsna vid lämning.

Att barn har starka band till sina föräldrar och blir ledsna om de separeras från föräldrarna är något som är naturligt och bra. Det är ett sundhetsbevis och har ingenting med att de skulle ha otrygga eller oroliga föräldrar att göra.

Om man ska bli orolig över något så är det barn som inte alls verkar bli ledsna vid lämning på dagis eller barn som verkar alltför förtroendefulla mot främlingar och/eller som hur som helst sätter sig i okända människors knän. Dessa beteenden är högst onaturliga.

I dagens på många sätt upp-och-nedvända samhälle ses dock detta onaturliga beteende, att barn visar alltför stor förtroende för främlingar, som något som är positivt och gulligt, samtidigt som det naturliga beteendet, att barn är lite sunt avvaktande mot främlingar, ses som något besvärande och som man hör många föräldrar nästan be om ursäkt för när de träffar folk.

Det är nämligen helt naturligt för ett barn att i rimlig utsträckning vara blyg, försiktig och vaksam mot människor barnet inte känner väl. Det är en urgammal nedärvd instinkt som har gjort att människan har överlevt som art ända till våra dagar. Det har genom de årmiljoner som vi levt som jägare-samlare, i små grupper av släktingar och nära långvariga vänner på upp till 30 st individer, varit viktigt att våra barn, när vi ibland träffade andra grupper av människor vid vattenhål och samlingsplatser, höll sig nära oss och inte hur som helst bara följde med vilken främmande vuxen som helst därifrån. För barn har okända vuxna alltid varit en potentiell fara och de barn som har saknat den naturliga försiktigheten mot dessa och den naturliga instinkten att hålla sig nära sina föräldrar har helt enkelt inte lika ofta fört sina gener vidare som de mer försiktiga barnen.

Nu har vi dock fått en värld som på bara några årtionden har gått från att nästan alla små barn togs om hand av sina egna föräldrar eller nära anhöriga till en där en stor majoritet tas om hand på en institution av främlingar som inte tar hand om barnet för att de har en naturlig relation till familjen och barnet som bygger på kärlek och vänskap, utan för att det är deras jobb.

Det bästa för barnet är förstås att man som förälder inte tvingar det till något så onaturlig som att i allt för tidigt ålder behöva separeras från sina föräldrar och att dessutom på allt för kort tid plötsligt behöva börja lita på en eller flera helt okända personer.

Måste man ändå lämna sitt barn på dagis på grund av exempelvis ekonomiska orsaker eller om man som vissa hellre väljer karriären före sitt barn så underlättar det såklart om man lyckas övertyga barnet, ja, lura det, att man litar helt och fullt på några vuxna främlingar som har som jobb att ta hand om ens barn. Främlingar som man har träffar under bara några timmar per dag under högst två veckors ”inskolning”. Timmar som dessutom har varit så stressiga att man egentligen knappt har hunnit prata med dem och ännu mindre hunnit lära känna vilka dessa människor egentligen är.

Måste man absolut lämna barnet hos dem så är det ju såklart bäst att övertyga barnet om det, att man litar på dem, men som tur är måste man ju faktiskt inte göra det och om alla föräldrar var riktigt ärliga mot sig själva så skulle de flesta inse att inte heller de måste göra det, eftersom det finns alternativ till att sätta sitt barn på dagis, alternativ som dessutom är bättre för barnet.

Det allra bästa av de alternativ som finns till dagis är att ta hand om barnet själv genom att organisera sin tillvaro med jobb, boende och andra omständigheter så att det fungerar. Detta alternativ har jag och fru valt och lyckats med trots att vi båda i våra jobb, om vi hade jobbat heltid, hade tjänat mindre än vad den svenska snittlönen är och trots att det inte finns någon hjälp i form av ett vårdnadsbidrag i den kommun där vi bor. Detta har vi lyckats med genom att gå ner i arbetstid så att min fru yrkesarbetar 16 av 28 dagar och jag 6 av 28 dagar och organisera det så att någon alltid är hemma, genom att flytta till ett billigare boende, genom att odla lite själva, genom att köpa råvaror och laga maten från grunden, genom att inte köpa en massa prylar och åka på dyra semestrar. Så länge man inte är ensamstående förälder eller så länge inte den ena eller båda föräldrarna är sjuka så är detta ett alternativ som nästan alla faktiskt skulle kunna välja, om de bara ville det.

Ytterligare andra alternativ skulle kunna vara att ta hjälp med hela eller delar av omsorgen av sina barn från släktingar och nära vänner som barnet känner väl. Detta är bra för att de sker i hemmamiljö, omsorg med få barn per vuxen och sköts av en person som står nära barnet.

Ännu ett alternativ skulle kunna vara att ens barn togs om hand av en barnskötare (barnflicka). Fördelar är omsorg i hemmet och få barn per vuxen. Nackdelar är såklart att det är dyrt och därmed inte ett möjligt alternativ för de flesta.

Skulle inte dagis vara så kraftigt subventionerat som det är, med 12.700 kr per heltidsbarn och månad, så skulle inte heller det vara ett alternativ för de flesta.

Ett sista alternativ skulle kunna vara att man har sitt barn hos ett familjedaghem (dagmamma). Detta är kanske inte optimalt, men är ändå generellt mycket bättre än dagis som nästan alltid är för stora med för många barn för att vara bra för barnen. Fördelarna med familjedaghem är att omsorgen sker i hemmamiljö och att antalet barn och antalet kontakter med olika människor är färre, vilket gör att barnen blir lugnare. Även familjedaghem är dock, precis som dagis, väldigt kraftigt subventionerade och skulle utan denna subvention vara för dyrt för de flesta.

Samhället borde antigen stödja alla former av barnomsorg eller inte stödja någon form. Som det är nu där dagis i stort sett är den enda form av barnomsorg som stöds av samhället är djupt orättvist. Det bästa vore i mitt tycke att samhället inte stödde någon barnomsorgsform, vilket skulle leda till att folk skulle få lägre skatt och därmed ha mer egna pengar kvar som de själva kunde använda som de ville, antigen så att de hade råd att ta hand om sina egna barnen eller köpa den form av barnomsorg de önskar från andra.

Avslutningsvis så vill jag säga att något som är typiskt för båda dessa argument som denna text har granskat är att de som använder dem nästan alltid själva jobbar på eller har jobbat på dagis. Jag förstår varför institutioner som ska ta hand om andras barn vill sprida en bild av att det är fel på föräldrarna till barn som gråter när de lämnas av sina föräldrar snarare än att det är institutionens fel. Skulle inte dagissystemet lyckas övertyga föräldrarna om det så skulle betydligt färre människor vara villiga att lämna sina barn där. Jag förstår också varför de som jobbar på dessa institutioner vill intala sig själva att det är på det sättet, eftersom det annars skulle vara allt för jobbigt för dem att leva med insikten av vad de faktiskt själva som individer är med och gör mot barnen.

Källor för denna text

För dagiskostnaderna så kan denna text med dess referenser läsas:

http://tobiaslindberg.se/2014/05/19/samhallets-enorma-kostnader-for-dagisverksamheten/

Problemen med förskolan slätas över

Mycket intressanta slutsatser av professor Ulla Waldenström vid Karolinska Institutet i hennes bok ”Mår barnen bra i förskolan?”!

”Vi vet inte hur barnen mår i förskolan och intresset av att ta reda på det har hittills varit litet.

[…]

Forskningen om förskolan har under långt tid undvikit frågor om hur barnen påverkas.

[…]

Jag har funnit endast två kvantitativa svenska studier som följer barnen upp i skolåldern – båda är från första halvan av 80-talet.
Forskningen präglas också av lojalitet med förskolan i stället för ett kritiskt förhållningssätt.

[…]

En anledning till att förskolan undgår kritisk granskning är debattklimatet, menar Ulla Waldenström. Den som kritiserar förskolan riskerar att bli stämplad som antifeminist. Hon beskriver det som att jämställdhetsperspektivet har ”lagt en våt filt över förskoledebatten”.

Att det är politiskt inkorrekt att kritisera förskolan är ett stort hinder mot en frisk debatt, vilket till och med märks i myndighetsrapporter.

[…]

Trots att kompetensen har ökat i förskolan med mer välutbildad personal, anser Ulla Waldenström att kvaliteten totalt sett försämrats sedan 1980-talet, genom större barngrupper, färre småbarnsavdelningar och ökande skillnader mellan bra och dåliga förskolor.

Internationell forskning visar att medelmåttig kvalitet inte är tillräckligt för att få positiva effekter på barnens mående och utveckling. Kvaliteten måste vara hög, frågan är hur vi ska säkerställa det, säger hon.

Att den nya läroplanen innebär ett ökat dokumenterande anser Ulla Waldenström snarast vara kontraproduktivt.

Personalen får mindre tid för barnen och det antyder brist på förtroende för deras kompetens, säger Ulla Waldenström.”

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/05/22/professor-problem-forskolan-slatas-over

Samhällets enorma kostnader för dagisverksamheten

Det många inte vet är hur otroligt dyrt det är för samhället med dagisverksamhet. Varje heltidsinskrivet barn kostar i snitt kommunerna drygt 12.700 kr/mån (siffror från 2013).

Enligt en artikel i UNT som jag länkar till här nedanför så har Riksdagens utredningstjänst beräknat kostnaden per heltidsinskrivet barn år 2013 till 165.000 kr/år. Drar man bort det belopp som föräldrarna själva finansierar (avgiftsfinansieringen) som 2013 ligger på 7% så blir kostnaden för kommunerna drygt 153.000 kr/år, vilket ger en kostnad på drygt 12.700 kr/månad. Sedan dess ha kostnaden för kommunerna fortsatt att öka och är sålunda idag ännu lite högre.

http://www.unt.se/asikt/debatt/mer-vuxentid-for-barnen-3122720.aspx

För den som vill ha fler källor för kostnaderna finns en tabell på Skolverkets hemsida som jag länkar till här nedanför som visar att ett heltidsinskrivet barn år 2007 kostade kommunerna drygt 12.000 kr/mån. Detta blev 144.000 kr/år. Utöver detta betalade sedan föräldrarna ytterligare ungefär en tusenlapp varje månad ur egen ficka vilket i tabellen benämns som ”avgiftsfinansieringsgraden”. Totalkostnaden för ett heltidsinskrivet barn 2007 var 157.000 kr/år.

http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.58461!/Menu/article/attachment/F%25F6rskola-Kostnader-Tab2-L%25E4ns.xls

Slutligen en liten fråga. Är det någon som verkligen tror att kommunen eller samhället får igen alla dessa pengar som läggs på barnomsorgen när de friställer föräldrar från sina barn så att de kan jobba istället för att passa sina egna barn? Svaret på den frågan är: Självklart inte! Det är en stor samhällelig förlustaffär!

Malin Wollin, den själviske!

Malin Wollin, den själviske!

Malin Wollin har tydligen jobbat på förskolan och skriver att hon aldrig vill tillbaks dit på grund av att det är en så stressig arbetsmilö. Sina barn lämnar hon dock dagligen i denna miljö. Vad är det för människa egentligen som gör och tänker så? Det är för dåligt för henne, men det duger för hennes barn.

Jag själv är förste person att hålla med om att miljön på dagis generellt är på tok för dålig både för de som jobbar där och för barnen. Jag skulle själv heller aldrig vilja jobba där. Så där tänker jag och Malin Wollin lika, men skillnaden mellan oss är att jag inte heller sätter mina barn där. Jag är konsekvent, det är inte hon! Jag är omtänksam gentemot mina barn, hon är självisk!

Jag och min fru har ordnat liv så att vi, våra låga löner till trots (de ligger båda under riksgenomsnittet), kan klara oss på lite drygt en heltidslön så att vi kan vara med våra barn på dagarna istället för att behöva lämna dem på undermåliga dagis. Självklart innebär det att dyra resor, onödiga prylar, utemiddagar och matlagning från hel- och halvfabrikat är uteslutet. Av 28 dagar är jag hemma 22, medan min fru är hemma 12 och då blir det 6 dagar då vi båda är hemma samtidigt. Det här sista om fördelningen av dagar mellan mig och min fru skrev jag för att slippa eventuella beskyllningar om att jag vill tillbaks till ett samhälle där kvinnorna är låsta vid spisen.

Ja, jag vet att inte alla kan ordna det på det sätt jag och min fru har. För familjer där en eller båda föräldrarna är sjuka eller för ensamstående föräldrar kan det ofta vara omöjligt. De flesta andra borde dock kunna klara av det vi har gjort, vilket omfattar en klar majoritet av befolkningen.

Tillbaks till Malin Wollin. Det som slår en när man läser det hon skrivit är att hon inte verkar ha en tanke på barnens väl i hela hennes avskyvärd text som bara dryper av själviskhet. Jag jag jag, är det som gäller. Det bara skriker ”egentid” om det hon skriver, denna moderna föreställning att vuxna människor ska kunna ha barn och samtidigt genom att placera sina barn på olika institutioner ändå fortsätta att vara fria som tonåringar.

När hon väl nämner barnen så är det istället när hon berättar hur hon efter att ha lämnat barnen på dagis och sätter sig i bilen drar en suck av lättnad av lugnet och tystnaden. Ändå säger hon flera gånger att hon älskar barnen. Hon säger det, men det låter faktiskt inte som om hon gör det. Usch, hemska människa!

http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/malinwollin/article18875275.ab

Logiska kullerbyttor i Folkpartiet

För en tid sedan fick jag som medlem i Folkpartiet ett brev som gjorde mig upprörd och jag ser efter flera försök att påverka internt inga andra möjligheter än att gå ut med det hela offentligt.

Här är brevet:

”Hej,

Idag har säkert många av er läst i tidningen om att Rikspolisstyrelsen har tagit bort målsättningen om att svenska polismyndigheter måste följa lagen.
Det som har skett är på intet vis en ambitionssänkning – tvärtom. Målsättningen har fungerat som ett halmstrå att klamra sig fast vid. Nu finns inte det längre.
Det Rikspolisstyrelsen skriver i de nya allmänna råden är att man alltid ska göra en samhällskonsekvensanalys. Det innebär att man, i beslutet om hur en polismyndighet
ska arbeta, alltid måste ta hänsyn till befolkningens sammansättning, socialt, etniskt, kön och ålder i myndighetens område. Man behöver också se till polisernas förutsättningar och utrustning. Först när man har gjort detta ska man bestämma om hur noga en polismyndighet måste följa lagen. Det kommer innebära att vissa polismyndigheter måste följa lagen strikt. Andra kan tillåta mer lagöverträdelser.

Med de nya riktlinjerna flyttas fokus från vad som står i lagen till vad som är bäst för varje polismyndighetsområde.

Läs mer på Rikspolisstyrelsens hemsida.

Jag vet att många oroar sig över polismyndigheternas efterlevnad av lagen. Detta är ett problem som vi ska ta på största allvar. Med Rikspolisstyrelsens nya allmänna råd tror jag att vi har fått ännu ett bra verktyg i det arbetet.

Liberala hälsningar

Maria Arnholm”

Jag vet, innan ni ens hinner förstå hur någon verkligen kan resonera på detta sätt så utropar ni förvånat, ”Men Maria Arnholm är ju inte ansvarig för rättsfrågor i Folkpartiet och Tobias är väl frihetlig, inte någon auktoritär folkpartist!?”.

Ja, ni har så rätt! Alla kan vara lugna, världen har inte vänts upp och ned, Tobias är inte på långa vägar folkpartist, men det finns ändock personer vars logik slår både kullerbyttor och halsbrytande saltomortaler.

I verkligheten så kontaktades jag för en tid sedan av en folkpartist som var upprörd över ett brev Maria Arnholm hade skickat ut till medlemmarna. Brevet hade inte exakt den lydelse som den citerade texten ovan, jag tillät mig några dramaturgiska förändringar, men logiken i brevet var däremot exakt lika tokig, vilket jag hoppas blir lite extra belyst av mitt dramaturgiska knep.

Det verkliga brevet från Maria Arnholm handlade egentligen om att Skolverket hade tagit bort riktvärdet för hur många barn en barngrupp på dagis bör ha som mest och löd som följer:

”Hej,

Idag har säkert många av er läst i tidningen om att Skolverket har tagit bort riktvärdet om 15 barn per grupp i förskolan.
Det som har skett är på intet vis en ambitionssänkning – tvärtom. Siffran på 15 barn per grupp har fungerat som ett halmstrå att klamra sig fast vid. Nu finns inte det längre. Det Skolverket skriver i de nya allmänna råden är att man alltid ska göra en barnkonsekvensanalys. Det innebär att man, i beslutet om hur stor en barngrupp ska vara, alltid måste ta hänsyn till barngruppernas sammansättning, socialt, etniskt, kön och ålder. Man behöver också se till personalens förutsättningar och lokalen. Först när man har gjort detta ska man bestämma om hur stor en barngrupp ska vara. Det kommer innebära att vissa grupper behöver innehålla mindre än 15 barn. Andra kan innehålla fler.

Med de nya riktlinjerna flyttas fokus från en siffra till vad som är bäst för varje grupp.

Läs mer på Skolverkets hemsida.

Under alliansregeringen har den svenska förskolan tagit stora steg framåt. 92 procent av alla 1-5-åringar går i förskolan. 95 procent av alla föräldrar med barn i förskolan är nöjda. Söktrycket till den förskollärarutbildning som vi återinförde är högre än till någon annan lärarutbildning. Förskolan har fått en ny läroplan, och snart hoppas jag att också förskollärare omfattas av regeringens karriärtjänster för lärare. Trots en enorm utbyggnadstakt har både gruppstorlekarna och personaltätheten i förskolan legat i princip konstant de senaste åren. Det finns mycket vi ska vara stolta över.

Jag vet att många oroar sig över gruppernas storlek och att det finns de som är för stora. Detta är ett problem som vi ska ta på största allvar. Med Skolverkets nya allmänna råd tror jag att vi har fått ännu ett bra verktyg i det arbetet.

Liberala hälsningar

Maria Arnholm”

Ja, som ni ser var logiken i brevet inte den allra bästa och borde oroa en hel del människor.

Att det är bra att se till faktorer i barngruppers sammansättning som tex social bakgrund, etnicitet, kön, ålder och personalens kompetens när man bestämmer en barngrupps storlek står på intet sätt i motsats till att ha ett riktvärde för hur stor en barngrupp maximalt bör vara. Eller för den delen om man skulle vilja ha en absolut gräns för hur stor en barngrupp får vara. Om det i en barngrupp till exempel finns faktorer som talar för att det bör vara färre barn så är ett riktvärde eller ett ”tak” självfallet inget hinder.

Självklart beror Maria Arnholms logiska kullerbyttor på att hon av ekonomiska skäl är tvingad att försöka övertyga allmänheten om något som inte stämmer. Då blir resultatet lätt på detta vis.

Det är ingen rolig uppgift att argumentera mot logik och sunt förnuft, men en riktig ”soldat” som Maria Arnholm biter ihop och gör vad som krävs för att klara sitt uppdrag till varje pris. Även på bekostnad av barnen.

Något annat som är uppseendeväckande är också Maria Arnholms självgoda ton i brevet som gör det mycket tydligt att hon ser det som något positivt att en så stor andel av landets 1-5-åringar går på dagis. Ser man till klassiska liberala värderingar så borde en hög andel av barnen placerade på statligt och kommunalt styrda och offentligt finansierade institutioner inte vara något att se positivt på. Så vad säger då detta egentligen om Folkpartiet, om dess nuvarande plats i den politiska historien, när en av dess företrädare tycker och formulerat sig så som Maria Arnholm just gjorde?

Prioriteringar

Skulle jag och min fru ha velat så hade vi kunnat ha ungefär 180.000 kr per år mer att köpa prylar för, resa för och/eller slösat på annat om vi bara hade gjort som så många andra och haft barnen heltid på dagis så att vi båda hade kunnat yrkesarbeta heltid. Dessutom hade vi då lagt över en nätt kostnad på ungefär 300.000 kr per år i dagiskostnader på andra människor. Det hade inneburit en del extra prylar och resor för oss och lite mindre till alla er andra. Vi prioriterar dock att faktiskt vara med våra barn och ta hand om och uppfostra dem själva före prylar och resor och dessutom ogillar vi idén att lägga våra bördor på andra människor.

Mobilstrålning och barnhjärnor

Tänk på farorna med mobiltelefonerna, WiFi, trådlösa telefoner, kinect-teknik med mera innan det är för sent!

Det pågår enormt mänskligt experiment där det faktiskt bara har gått en 10-15 år sedan mobiltelefoner blev var mans egendom och det tar oftast en 20 år eller mer för cancer att utvecklas. I värsta fall uppdagas en katastrof inom ett eller ett par årtionden från och med nu.

Det som är allra jobbigast att tänka på är att barnen av idag generellt får sin första mobil när de är 8 år gamla och hela deras tillvaro på dagis, i skolor och i hemmen genomsyras totalt av den trådlösa tekniken.

Dessutom är all forskning på hur strålningen från en mobil påverkar en människas hjärna när man talar utan handsfree gjord på testdockor med samma storlek, proportioner och egenskaper som amerikanska militärer. Karakteristiskt för amerikanska militärer är, förutom att de är vuxna, att de generellt sett är män och dessutom större och starkare än snittbefolkningen. Mobilers strålning ligger nästan alltid exakt på eller precis under vad som är tillåtet enligt testerna på dessa testdockor och då kan man rätt lätt föreställa sig vad denna strålning ställer till med i ett 8-årigt barns hjärna då strålningen på ett litet huvud med tunnare skallben tränger in mycket längre och sålunda når större delar av hjärnan med en mycket större styrka.

Utöver den direkta stråleffekten på hjärnan när man talar i mobilen så påverkar den elektromagnetiska strålningen från trådlös teknik på många andra sätt. Bland annat så gör elektromagnetisk strålning om man utsätts för det på natten så att hjärnan tror att det är dagsljus fast än det egentligen är mörkt i rummet, vilket gör att melatoninproduktionen hämmas eller helt stängs av. Melatonin är den starkaste naturliga antioxidanten och ett sätt trådlös teknik tros skapa cancer är att den minskar melatoninproduktionen på natten.

Så, gå nu genast och ta mobilen från dina barn (som minst bör du i alla fall ge dina barn en handsfree), ordna en handsfree till dig själv, stäng sedan av all trådlös teknik hemma och koppla istället apparaterna med sladdar (precis som förr, det fungerar lika bra), stäng av mobilen medan du är hemma (eftersom många mobiler inte går att stänga av ordentligt så är det viktigt att man skaffar en mobil som går att stänga av), prata med dina grannar om ni bor i flerfamiljshus (strålningen går rakt igenom väggarna, speciellt gäller det kinect-tekniken) och, slutligen, på måndag är det sedan dags att bli arg på era barns dagis och skolors rektorer och de politiker som är ansvariga eftersom de skadar era barn med de trådlösa system som de nyligen har installerat!

En viktig sak att komma ihåg är att när man använder mobiltelefoner och många andra trådlösa prylar i bilar så förstärker de ofta sin effekt för att kunna ha bra kontakt med mobilmasterna. Detta beror på att bilen fungerar lite som en faradaybur som avskärmar strålning. Därför ska man vara extra noga med att undvika att använda apparater som avger elektromagnetisk strålning i bilar, utrymmen eller byggnader som avskärmar strålningen.

Har du inte sett den än bör du också se dokumentären ”Resonance – Beings of Frequency” på youtube-länken här nedanför. Där kan du lära dig nästan allt som är värt att veta om hur strålning påverkar oss.

Trailer:

Hela filmen: